Det är vanligt med överdiagnostik av KOL bland äldre, vilket kan leda till omfattande läkemedelsbehandling som inte utvärderas objektivt. Lungelasticiteten sjunker med stigande ålder vilket inte alltid tas hänsyn till vid spirometri. Dessutom är det relativt svårt att skilja mellan KOL och hjärtsvikt då lungröntgen ofta visar ”fynd förenligt med KOL” på grund av något nedpressade diafragmavalv. Rökande patienter får ofta diagnosen KOL utan att någon noggrann värdering av symtom gjorts och vanligen utan spirometri. Grunden för en god läkemedelsbehandling vid KOL är givetvis att diagnosen, i första hand baserad på spirometri, verkligen är korrekt.

Läkemedelsbehandling har inte visats påverka långtidsförloppet och överlevnad vid KOL, men kan ge symtomlindring, förbättra lungfunktionen, öka prestationsförmågan, förebygga exacerbationer och ge förbättrad livskvalitet. Om insatt läkemedelsbehandling vid KOL inte ger en påvisbar effekt, i första hand på subjektiva besvär (begränsning av fysisk aktivitet, dyspné, sömnstörning, antal besvärsfria dagar, antal exacerbationer, utsättningsförsök m m) ska behandlingen seponeras. Alla KOL-patienter bör vaccineras mot influensa och pneumokocker samt genomgå noggrann utredning och behandling av eventuella övriga sjukdomar.

Den enskilt viktigaste åtgärden vid KOL är rökstopp, som ger avsevärt förlängd överlevnad och minskning av symtom. Icke-farmakologisk behandling som kostrådgivning och fysisk aktivitet är viktigt för symtom och livskvalitet.

Bronkdilaterande medel för inhalation i form av kortverkande antikolinergika och beta-2-stimulerande medel (pulver eller spray, med eller utan spacer) kan användas för att kupera tillfälliga symtom. Kontinuerlig behandling med kortverkande beta-2-stimulerande preparat har ringa eller ingen effekt och ska därför inte användas som underhållsbehandling vid KOL.

Som underhållsbehandling bör långverkande antikolinergika för inhalation prövas i första hand. Dessa har visat sig ge förbättring av symtom, fysisk prestationsförmåga och livskvalitet samt förebygga exacerbationer. Dessa patienter ska inte ha kortverkande antikolinergika som anfallskuperare. Som alternativ till långverkande antikolinergika kan man använda långverkande beta-2-stimulerare som uppvisar likartade resultat. I vissa fall har man sett additiv effekt på lungfunktionen genom att kombinera dessa. Kombinationsbehandling bör dock utvärderas noggrant.

Inhalationssteroider kan prövas vid medelsvår och svår KOL (stadium 3 och 4). Behandlingen ska alltid ges i kombination med långverkande bronkdilaterare. Kombination av långverkande beta-2-antagonist och inhalationssteroid har visats ha en exacerbationsskyddande effekt. Risken för ökad förekomst av pneumoni bör dock beaktas vid steroidbehandling.

Långtidsbehandling med perorala steroider bör undvikas vid KOL då det saknas evidens för denna behandlingsform samtidigt som biverkningsprofilen är ogynnsam. För enstaka patienter med mycket svår KOL kan dock en låg dos perorala steroider minska behovet av sjukhusvård. Kortvariga perorala steroidkurer, vanligen i kombination med antibiotika, kan ges vid exacerbationer.

En förutsättning för att inhalationsbehandling ska ge effekt är att patienten har rätt inhalationsteknik. Inhalationstekniken bör därför kontrolleras regelbundet. För dem som har svårt att hantera vanlig pulverinhalator bör man i första hand pröva inhalationsspray med spacer. Om KOL-patienten har en kraftigt nedsatt lungfunktion, kan behandlingen kompletteras med inhalationsterapi i hemmet, exempelvis med nebulisator.

Peroral behandling med beta-2-stimulerare ger betydligt mer biverkningar än motsvarande läkemedel i inhalationsform. Om patienten inte kan inhalera ska fördelarna med denna behandling noga vägas mot potentiella biverkningar.

Betareceptorblockerande medel med oselektiv effekt kan utlösa eller förvärra bronkobstruktioner och är därför kontraindicerade hos KOL-patienter. Denna risk finns även med betablockerare i ögondroppar.

Teofyllin i peroral form har ingen plats i behandlingen vid KOL. Preparaten har ingen gynnsam effekt vid astma hos vuxna och effekten vid KOL är bristfälligt studerad. Teofyllin i peroral form har dessutom en ogynnsam biverkningsprofil, snävt terapeutiskt intervall och kan interagera med ett flertal läkemedel.

Acetylcystein bör inte användas som slemlösande läkemedel vid KOL. Preparaten förskrivs allt för ofta trots att den slemlösande egenskapen inte är belagd i vetenskapliga studier.

Natriumkromoglikat eller leukotrienhämmare, som kan användas profylaktiskt vid astma, är inte indicerade vid KOL.


Svensk lungmedicinsk förening. Nationellt vårdprogram för KOL. 2008. http://www.slmf.se/KOL/

Läkemedelsverket. Läkemedelsbehandling av kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL). 2009:(20)2.

Calverley PM, Anderson JA, Celli B, et al. Salmeterol and fluticasone propionate and survival in chronic obstructive pulmonary disease. N Engl J Med. 2007;356(8):775-89.

Tashkin DP, Celli B, Senn S et al. A 4-year trial of tiotropium in chronic obstructive pulmonary disease. N Engl J Med. 2008;359(15):1543-54.

Indikator

Andelen personer (procent) som använder:

  • antikolinergika, beta-2-stimulerande preparat för inhalation eller inhalationssteroider, utan påvisbar effekt, av alla med KOL.
  • perorala teofyllinpreparat, av alla med KOL.
  • peroral behandling med beta-2-stimulerare, av alla med KOL.
  • kontinuerlig behandling med kortverkande beta-2-stimulerande preparat, av alla med KOL.
  • långtidsbehandling med perorala steroider av alla med KOL.
  • acetylcystein, av alla med KOL.
  • oselektiva betablockerare, av alla med KOL.
  • en eller flera inhalationer utan att ha fått inhalationstekniken utvärderad, av alla med KOL.

Standard

Andelen personer (procent) ska vara så låg som möjligt

Berörda substanser

Antikolinergika

Beta-receptorblockerande medel - icke-selektiva

Glukokortikoider

Selektiva beta-2-stimulerande medel

Selektiva beta-2-stimulerande medel