Behandlingen av diabetes hos den äldre patienten syftar i första hand till symtomfrihet, god livskvalitet och hög säkerhet. God blodsockerkontroll vid diabetes minskar risken för följdkomplikationer, men intensiv behandling är bara motiverad så länge som den förväntas ha preventiva effekter och hos äldre kan den vara förenad med påtagliga risker. Hyperglykemi ger trötthet och nedsatt initiativförmåga men också sämre infektionsförsvar. Hypoglykemi å andra sidan har en mycket negativ effekt med oro, förvirring och andra kognitiva störningar som kan vara svårdiagnosticerade hos äldre.

Metformin är förstahandsval om patienten inte lider av katabola tillstånd eller nedsatt njurfunktion (eGFR < 60 ml/min). Eftersom dess eliminering är starkt beroende av njurarnas funktion bör eGFR beräknas regelbundet (se indikatorn Läkemedel och njurfunktion). Clearance för metformin kan snabbt försämras vid kräkningar, diarréer, feber och dåligt vätskeintag och bör då seponeras.

Sulfonylurea utgör andrahandsval eller som tillägg till metformin vid otillräcklig effekt. Sulfonylurea medför risk för hypoglykemier och dosreduktion krävs i många fall till äldre. Hypoglykemi är större hos äldre på grund av reducerad njurfunktion och/eller minskad vikt och kan vara långvarig och kräva sjukhusvård. Risken för hypoglykemi är särskilt stor för glibenklamid som har lång verkningstid och aktiva metaboliter. Glibenklamid ska därför undvikas till äldre och övriga sulfonylurea bör användas restriktivt till personer över 80 år.

Insulinbehandling är ett alternativ till sulfonylurea. Insulinbehandling är dessutom inducerad vid nedsatt njurfunktion, katabola tillstånd med HbA1c >73 (IFFC-standard), viktnedgång, febersjukdomar, sårinfektioner samt vid dåligt vätskeintag. Lägsta möjliga dos bör eftersträvas. Medellångverkande NPH-insulin i en eller tvådosregim, i andra hand kombinationsinsulin, kan användas. Långverkande insulinanalog har sällan plats i terapin vid typ 2-diabetes. Det är bättre att sänka insulindoserna vid hypoglykemier än att gå över till långverkande insulinanalog.

Metformin ska inte användas vid nedsatt njurfunktion (eGFR<60 ml/min).

Glibenklamid ska inte användas av äldre och övriga sulfonylurea bör användas restriktivt till personer över 80 år.

Behandling med glinider, glitazoner, acarbos, inketiner, DPP4-hämmare och GLP-agonister har låg prioritet vid typ 2-diabetes enligt Nationella Riktlinjer för diabetesvård 2010.


The ACCORD study group. Effects of intensive glucose lowering in type 2 diabetes. New Engl J Med 2008;358:2545-59.

Bremer JP et al. Hypoglycemia unawareness in older compared with middle-aged patients with type 2 diabetes. Diabetes Care 2009;32:1513-17.

Nationella riktlinjer för diabetesvården 2010 – Stöd för styrning och ledning. Socialstyrelsen 2010-1-1.

Läkemedelsverket. Läkemedelsbehandling vid typ 2-diabetes. Läkemedelsverket 2010:(21)1.

Indikator

Andelen personer (procent) som använder:

  • metformin, av alla med typ 2-diabetes som har nedsatt njurfunktion (eGFR<60 ml/min).
  • glibenklamid, av alla med typ 2-diabetes.
  • sulfonureider, av alla med typ 2-diabetes, som är 80 år eller äldre.
  • glinider, glitazoner, acarbos, inkretiner, DPP4-hämmare och GLP-agonister, av alla med typ 2-diabetes.

Standard

Andelen personer (procent) ska vara så låg som möjligt

Berörda substanser

Alfa-glukosidashämmare

Dipeptidylpeptidas 4 (dpp-4) hämmare

Tiazolidindioner