Äldre är den grupp i samhället som använder flest läkemedel och som också har den högsta förekomsten av läkemedelsproblem. Förskrivningen av läkemedel till personer över 75 år har ökat med nära 70 procent de senaste 20 åren. Ökningen är påtaglig i de särskilda boendeformerna med i genomsnitt åtta till tio preparat per person, men multisjuka äldre i ordinärt boende använder lika många preparat.

En orsak till den ökade läkemedelsanvändningen är utvecklingen av nya läkemedel som medfört att fler sjukdomstillstånd blivit behandlingsbara. Men det finns också andra, oönskade faktorer, som bidrar. Det är vanligt med bristande dokumentation och överföring av information mellan olika vårdformer om patientens läkemedelsordinationer. Många äldre får mediciner av olika läkare som inte känner till varandras ordinationer. Sjukdomar och symtom behandlas ofta var för sig i stället för att grundas på en helhetsbedömning av patienten. Läkemedelsordinationer förnyas slentrianmässigt utan omprövning. Omvårdnadsåtgärder och andra icke-farmakologiska behandlingar ordineras inte i tillräckligt stor utsträckning trots att de ibland kan vara mer lämpliga än läkemedel.

Många äldre har flera diagnoser och symtom som kräver behandling med mediciner. Att använda många preparat samtidigt kallas polyfarmaci, men det behöver inte säga något om kvaliteten på läkemedelsanvändningen. Väsentligt är att patienten får rätt läkemedel i rätt dos vid rätt tillfälle och på rätt sätt. Läkemedel kan dock påverka varandra med både ökad, minskad eller utebliven effekt som följd. Dessutom sjunker patientens följsamhet till ordination med antalet preparat. Antalet läkemedel är den viktigaste enskilda riskfaktorn för biverkningar och risken ökar exponentiellt med antalet preparat.

Effekterna av läkemedelsbehandling är svåra att förutsäga och utvärdera vid polyfarmaci. Biverkningar blir svårare att identifiera och kan misstolkas som symtom som orsakar ytterligare läkemedelsordinationer.

Många åldersförändringar påverkar hur läkemedel tas upp, fördelas, omvandlas och utsöndras i kroppen. Problematisk läkemedelsanvändning är både internationellt och i Sverige identifierad som ett av de största områdena inom patientsäkerhetsarbete.

 

Tabellen visar vilken verkan olika läkemedel får av kroppsliga åldersförändringar

Åldersförändring Läkemedelspåverkan Medicinsk risk
Minskad mängd kroppsvatten → ökad andel kroppsfett Fettlösliga läkemedel får större volym att fördela sig i Förlängd verkan av lugnande medel och sömnmedel
Minskad lever och blodflöde Fettlösliga läkemedel bryts ner långsammare. Påverkan på kinetiken är dock liten. Förhöjd koncentration → biverkningar
Minskad njurfunktion Vattenlösliga läkemedel direkt via njurarna, utan omvandling i levern Förhöjd koncentration av läkemedel och aktiva metaboliter → biverkningar
Känsligare njurar Störd reglering av genomblödning i njurarna Vätskeansamling i kroppen kan utlösa hjärt- eller njursvikt
Åldrande nervbanor i hjärnan Blockerad effekt av signalsubstansen acetylkolin Lättare minnesstörningar till förvirring
Cellernas känslighet ökar eller minskar Ökad effekt av lugnande medel, sömnmedel och opioider Biverkningar som störda kognitiva processer och trötthet
Trögare baroreflex som reglerar blodtrycket Ökad känslighet för preparat med blodtryckssänkande effekt Yrsel och balansstörningar
Försämrade skyddsmekanismer i magsäckens slemhinna Antiinflammatoriska läkemedel och acetylsalicylsyra Sår eller blödningar i slemhinna

 

Kunskaper om preparat, doseringar och om hur läkemedlen omsätts och tas upp i kroppen är nödvändiga vid valet av rätt läkemedel i varje situation. Undvik all onödig läkemedelsbehandling. Var uppmärksam på generella åldersförändringar, funktionsnedsättningar och multisjuklighet. Ett stort antal preparat kan vara motiverat hos multisjuka äldre, som samtidigt är känsligare för läkemedel och löper större risk för biverkningar. Beakta den äldres livskvalitet och väg den mot risken för biverkningar. Ta också hänsyn till nedsatt allmäntillstånd, vikt och njurfunktion. Mät njurfunktionen minst en gång per år genom att beräkna glomerulär filtration och kontrollera serumnivåerna.

Grunderna för god läkemedelsbehandling hos alla människor är att indikation för behandling finns samt att sjukdomen och symtomen påverkas av behandling. Dessutom ska behandlingen ge så få biverkningar som möjligt. Detta kräver noggrann diagnostik och utförlig läkemedelsanamnes som även omfattar receptfria preparat och naturläkemedel. Överväg om symtom kan bero på biverkningar. När ett nytt läkemedel ordineras är det viktigt att ställa frågan om ett annat kan tas bort.

Utvärdera alltid effekterna av nyinsatt medicinering och ta därefter ställning till fortsatt behandling. Att starta med låg dos och höja försiktigt är att rekommendera, likaväl som att tillämpa långa doseringsintervall. Dokumentera läkemedelsbehandlingens indikation, mål, längd och tidpunkt för uppföljning. Ompröva läkemedelsordinationerna regelbundet med avseende på indikation och dos.

Om läkemedelsbehandlingen blir framgångsrik beror även på patientens förmåga till följsamhet. Förstår patienten informationen? Finns behov av hjälp med dosering och intag? Följsamheten kan öka om patienten får tydlig läsbar skriftlig information om aktuell läkemedelsordination efter varje läkar- eller sjukhusbesök.

Överväg alltid icke-farmakologiska behandlingsalternativ. Ibland kan förstahandsbehandlingen vara ändrad livsföring vid sömnbesvär eller kostförändringar och ökad motion vid förstoppning. I andra fall, exempelvis beteendesymtom hos en patient med demens, bör behovet av god omvårdnad och boendemiljö tillgodoses först, innan läkemedelsbehandling övervägs. Teamarbete, där olika personalkategoriers professionella kunskap bidrar, kan komplettera läkarens bedömning och behandlingsförslag.


Hedström M, Lidström B, Hulter Åsberg K. PHASE-20: ett nytt instrument för skattning av möjliga läkemedelsrelaterade symtom hos äldre personer i äldreboende. Nordic Journal of Nursing Research and Clinical Studies (Vård i Norden) 2009;4:9-14.

Oborne CA, Hooper R, Swift CG & Jackson SH. Explicit, evidencebased criteria to assess the quality of prescribing to elderly nursing home residents. Age Ageing 2003;32(1):102-108.

SBU. Äldres läkemedelsanvändning – hur kan den förbättras? Rapport 193, 2009.

Socialstyrelsen. Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet 2009, Jämförelser mellan landsting. Socialstyrelsen 2009-11-2.

van Dijk KN, Pont LG, de Vries CS, Franken M, Brouwers JR & de Jong-van den Berg LT. Prescribing indicators for evaluating drug use in nursing homes. Ann Pharmacother 2003; 37(7-8):1136-1141.